Kassiopeia

I den trötta lilla staden
hoppades man på raketen.
Den stod mitt på stadens torg
och var döpt till Kometen.
Med den skulle man fara
till stjärnorna och åter.
Det hela var en plan så djärv
att vanvettig den låter.

I den trötta lilla staden
där bodde ett stackars folk,
som trots att stan var grön och fin,
sökte en ännu skönare holk.
"För på andra sidan är det grönare."
Det är så man brukar säga.
Och därför var Kometen nu
riktad mot Kassiopeia.

I den trötta lilla staden
var nu ett glatt ståhej,
och folket packa' väskor
och såg till att skynda sig.
Och när allt var klart för avfärd,
och alla var ombord,
då sa kaptenen: "Tack och hej!"
som hälsning till vår jord.

Och sedan sköt raketen upp,
och for med vindens fart,
mot stjärnorna med svans av eld,
en syn; så underbart!
Man red så ut i rymdens eter,
i universums svarta hav.
Med ljud blott från reaktorn,
som var Kometens nav.

De for förbi Saturnus,
Uranus strax därpå.
Men sedan kom en upptäckt,
som väckte stort hallå.
Ty kursen den var sned,
nån grad från Kassiopeia.
Katastrofen var ett faktum,
då det inte gick att väja.

Ty i den trötta lilla staden
där raketen hade stått.
Där låg en sak på marken,
något tillsynes smått.
Det var raketens styrspak,
som lämnats i all hast.
Man hade haft för bråttom,
och glömt så viktig last.
Och folket ropa: "Ack och ve!
Vi missar nu vårt mål.
Det är nu ute med oss!"
Lät man höra med ett vrål.

I den trötta lilla staden
fanns ej nån klagosång.
Ej heller något barnaskratt,
som hade hörts en gång.
Och borta var raketen,
och staden snart den med.
Och kvar fanns bara ängar
och deras gröna pläd.